Forskningsresurser - forskningsläge

I UPL utnyttjas för närvarande tre olika forskningsresurser för studier av lärares praktiska verkligheter och deras relation till lärarutbildning och lärarfortbildning . Den ena resursen är filosofisk pedagogik. Detta är en pedagogisk deldisciplin som arbetar med teoretiska metoder. Denna typ av forskning är av särskild betydelse för att undersöka de implicita förutsättningarna för och konsekvenserna av olika sätt att förstå och organisera läraryrket. Filosofi sk pedagogik kan också användas för att undersöka möjligheter och begränsningar för möten och utbyten mellan olika uppläggningar av lärarutbildning, läraryrke och lärarfortbildning. Aktuella frågeställningar i filosofisk pedagogik av relevans för forskningsmiljön är annars olika frågor om läraryrkets etik, kunskapers betydelse i läraryrket, yrkets konstitutiva kännetecken, förhållandet mellan undervisning, lärande och lärare, reflektionens roll i yrkesutövningen osv.

Den andra forskningsresursen är allmän didaktik. Denna resurs är ett pedagogiskt forskningsområde som studerar olika frågor som är ämnesövergripande för skolans uppgift och lärares arbete med undervisning och lärande. Allmän didaktik är således inte begränsad till teoretiska metoder, utan även empiriska metoder kommer till användning. Aktuella frågeställningar rör lärares levda kunskaper, lärares intuitiva handlande, lärares kompetens, lärares planering och handledningens roll i lärarutbildningen. En del av de aktuella frågorna glider över i en vidare professionsteoretisk betydelse, t.ex. betydelsen av skolans byggda miljö för lärares arbete och elevers lärande, bedömning och betygssättning av elevers arbete och hantering av lärares arbetssituation på en föränderlig arbetsplats.

Den tredje forskningsresursen är den livsvärldsfenomenologiska forskningsansatsen. Detta är en specifik forskningsansats för empirisk forskning och den kan därför användas i flera olika forskningsområden. För att det skall bli begripligt vad denna ansats innebär och kan erbjuda är det nödvändigt med en utförligare presentation.

Utmärkande för ansatsen är att den inkluderar en explicit diskussion av sina ontologiska och epistemologiska antaganden i forskningsdesignen. Diskussionen avgränsas dock till de regionala frågeställningar som studeras i ett visst empiriskt projekt till skillnad från filosofins allmänna sätt att diskutera ontologi och epistemologi. Syftet med denna avgränsning är att anpassa ontologi och epistemologi till empirisk forskning för att kunna fungera som utgångspunkt vid val av metod.

Det som har gett namn åt livsvärldsansatsen är det fenomenologiska livsvärldsbegreppet. Livsvärldsansatsen är därför en del av den fenomenologiska traditionen. Den har dock sina egna särskiljande kännetecken i denna tradition och detta motiverar ett eget namn.

En epistemologisk innebörd av livsvärldsteorin är att all kunskapsbildning tar livsvärlden för given och förutsätter den i såväl empirisk forskning som teoretisk reflektion. Empirisk forskning och filosofi sk reflektion har därför ingen privilegierad tillgång till verkligheten från en neutral position som är opåverkad av världsliga förhållanden.

I ontologisk betydelse inkluderar livsvärldsteorin en pluralistisk och sammanflätad syn på verkligheten. Pluralism skall förstås som ett icke-reduktionistiskt sätt att förstå verkligheten. Uttryckt i relation till traditionell västerländsk ontologi betyder det att verkligheten inte kan förstås med hjälp av ett begränsat antal egenskaper som fysiska och psykiska egenskaper. Formulerat i positiva termer betyder livsvärldens pluralism att verkligheten är förstådd som en komplex verklighet som består av ett omfattande antal egenskaper som inte kan reduceras.

Sammanflätningen innebär att det finns ett ömsesidigt beroende mellan många av verklighetens egenskaper. Denna idé ifrågasätter dualistisk ontologi. Livsvärldsbegreppet är ett säreget begrepp och kan kanske utläggas som en slags mellanvärld. Den är varken en objektiv värld i sig själv eller en rent subjektiv värld, utan snarare en tvetydig värld däremellan som föregår uppdelningen i objekt och subjekt. Värld och liv är beroende av varandra i den meningen att livet alltid är världsligt och världen alltid beroende av den mening den har för en levande mänsklig individ. På så sätt är värld och liv en ursprunglig enhet som först i efterhand kan delas upp i åtskilda delar genom analytiskt tänkande. Det är därför ett misstag att tvinga oss att välja mellan liv och värld som vi har lärt oss i ontologins historia. Egentligen måste vi lära oss att förstå verkligheten mer i termer av ”både-och” i stället för ”antingen-eller”. Detta gäller inte bara för liv och värld, utan även för kropp och själ, objekt och subjekt, yttre och inre, fysiskt och psykiskt, sinnligt och kognitivt, själv och andra, individ och samhälle osv. Genom att världen alltid är sammanflätad med en människas liv är den en oavslutad och öppen värld som konkretiseras i bestämda situationer. Detsamma gäller för mänskliga individer. Om något ändras i den världsliga situationen, förändras individen på motsvarande sätt.

För forskning om undervisning , profession och lärande öppnar livsvärldsteorin för en specifik syn och förståelse av detta område, en regional ontologi. Om vi fokuserar på lärares professionella praktik, för att exemplifiera ansatsens innebörd, ger livsvärlden tillgång till denna praktik som en regional värld av mening. Denna värld har lärarna inte valt själva och villkoren för den bestäms även av förhållanden utanför den. Men världen är också beroende av de enskilda lärarna, att någon eller några förstår världen på ett visst sätt, med en viss mening, och är motiverade att handla på ett motsvarande sätt.

Lärare är emellertid inte bara sammanflätade med en regional värld av mening. Även kropp och själ är sammanflätade med varandra. Lärares kunskap, både ämneskunskap, didaktisk kunskap och professionell kunskap, är därför varken skild från kroppen eller finns i individen. I stället konstituerar kunskap och kropp en enhet där kunskapen har satt sig i den levda kroppen som ett sätt att tänka, se, känna, handla och vara, dvs. som en spontant fungerande kunskap.

Med livsvärlden som grund förstås läraren även som en agent, inte en åskådare som i Husserls transcendentala fenomenologi. Att vara en agent i en professionell praktik innebär att färdigheter och vanor tillägnas, eller mera exakt, ett habituellt praktikfält som är sammanflätat med den levda kroppen. Att vara en agent i en professionell praktik inkluderar även användningen av en uppsättning bruksföremål som är sammanflätade med den levda kroppen och dess praktik. När vi t.ex. använder en penna eller en dator, blir den en förlängning av kroppen.

Lärares praktik konstituerar på detta sätt en regional värld av specifika bruksföremål med motsvarande specifika lärare. Denna regionala värld inkluderar även andra människor. Beroende på praktikens specifika karaktär har andra människor olika betydelser inom och utanför praktiken (och det är inte alltid och i varje läge de fysiskt närmaste personerna som har störst betydelse). Följaktligen finns det skillnader i språkbruk mellan kolleger, elever och föräldrar. Kläder och beteende spelar också en särskild roll för att identifiera lärare och etablera förtroende för dem och deras praktik. Sociala dimensioner av detta slag är sammanflätade med lärarna och deras regionala världar och skiljer sig från andra yrkesgrupper och deras världar.

Den livsvärldsfenomenologiska forskningen har resulterat i arbeten som spänner över ett betydligt större område än undervisning , profession och lärande. Bland de ämnen som har behandlats i avhandlingar kan nämnas studier av lärares praktiska kunskap, reflektion i läraryrket, lärares yrkeskunnande, lärares kunskapsutveckling, teori och praktik i läraryrke och lärarutbildning, betydelsen av skolans byggda miljö för lärande och undervisning, hem och boende, platsers etiska betydelse, små barns etik, sociala liv och utveckling, miljöpedagogik, elevers självbedömning, åldersblandning i skolan, lärande för och undervisning av personer med särskilda behov som synnedsättning, hörsel- och talnedsättning, skriv- och lässvårigheter, fysiskt rörelsehinder, omvårdnad i hemmiljö och olika institutionella miljöer , vårdpedagogik, sjukgymnastik, arkeologi, teori- och metodutveckling samt historiografi.